lunedì, marzo 28, 2011

em vigência de enxaqueca, quem dera, como diria S., hesterna

I always STALK you when you're dreaming
Because I know it's not of me
I smoke a dozen cancer sticks
Imagine there are two or three ways
To make you love me

And not dream of someone else


Why can't you be me?

Why can't you be me?
Why can't you be me?
Why can't you be me?

POR QUE NÃO PASSA, COM CODEÍNA?  POR QUE NÃO ME COAGULA MENOS, NOS VASOS, ESSE SANGUE? 

domenica, marzo 27, 2011

...è alto normale: tipo 1,89




She loved me, and sometimes I loved her too.
How could one not not have loved her great, still eyes
(...)
To think that I do not have her. To feel I have lost her. 
To hear the immense night, still more immense without her

And the verse falls to the soul like dew to the pasture. 



What does it matter that my love could not keep her. 

The night is shattered, and she is not with me. 
This is all. 

In the distance someone is singing. In the distance.

My soul is not satisfied that it has lost her. 
My sight searches for her as though to go to her 

My heart looks for her, and she is not with me. 
(...)
I no longer love her, that is certain, but how I loved her. 
(...)
I no longer love her, that is certain, but maybe I love her

Love is so short, forgetting so long. 

(...)
Though this be the last pain that she makes me suffer


and these
 the
 last
 verses
that
 I 
write 
for 
her.


-------------------------------------------------------------

ENCONTRANDO, EM RAZÃO DA SIMILITUDE COM O POEMA DAS GARRAS QUE NÃO DEIXAM AS GARRAS, DO COHEN, DA PELE QUE SE QUER DESPREGADA DA OUTRA PELE, ENCANTO NOS SONETOS DE NERUDA.  POSTO QUE MENOS SECOS DO QUE GERALMENTE RUMINO.  E MENOS VISCERAIS, MESMO QUE TENCIONANDO PARECÊ-LO.

O METRO E OITENTA E NOVE DEPOSITADO EM ENVELOPE LACRADO QUE SÓ SE VIOLA COM MAÇARICOS.  E QUE ME ASSALTA MEMÓRIA E FIBRAS, EM LOCAL INDEVIDO, HORÁRIO FRESCO PÓS-DIA ESCALDANTE.  NA SUAVIDADE ETERNA COM QUE ME ATENDE CHAMADA, ENVIANDO ÀS FAVAS O CICLO ARCADIANO.  E, E...  PARCELA (miúda, irrisória) DA MINHA SAUDADE (massiva).

sabato, marzo 26, 2011

TYING THE LOOSE ENDS


TOMO CERCA DE 12 PÍLULAS POR DIA PARA IMPEDIR QUE MEU ESTADO DE ESPÍRITO PIORE.  FRANCAMENTE, SE PUDESSE OBTER OS MESMOS EFEITOS COM DOIS DRINQUES (CONHEÇO GENTE QUE PODE), SERIA UMA ALTERNATIVA PERFEITAMENTE SATISFATÓRIA, UMA VEZ QUE ELES NÃO SE TRANSFORMASSEM EM TRÊS DRINQUES, QUATRO OU OITO.  UMA DEPENDÊNCIA DO ÁLCOOL PODE SER COMPLETAMENTE ACEITÁVEL SOCIALMENTE, MESMO SE INTERFERE COM O SONO REM.   (...)ELE CONSTRUÍRA UMA VIDA QUE ACOMODAVA SEUS CAPRICHOS NOTURNOS, E ACHO QUE ERA UMA VIDA FELIZ, EMBORA, QUANDO FORA CERTA VEZ A UMA CASA MÓRMON, QUE NÃO PERMITIA ÁLCOOL, QUASE NÃO CONSEGUIRA ATRAVESSAR A NOITE.  SERIA ESTÚPIDO COLOCAR ESSE HOMEM NO PROZAC, EM LUGAR DO ÁLCOOL. PARA OUTRAS SUBSTÂNCIAS, A LEI GERALMENTE CRIA PERTURBAÇÃO, EM VEZ DE CONTROLÁ-LA.  COMO DIZIA KEITH RICHARDS: 'EU NÃO TENHO UM PROBLEMA DE DROGA; TENHO UM PROBLEMA DE POLÍCIA'.

E NÃO, NÃO VEJO NADA DE EXATAMENTE ULTRAJANTE NESSE COMPORTAMENTO DESCRITO.  É-ME, A MIM, QUE, POR UMA IDEOLOGIA OBSCENA, INCLUSIVE, DE TÃO CERCEADORA, CONDENO DROGAS - E BEBO ESPORADICAMENTE -, INCONVENIENTE, MAS COMPREENSÍVEL.  E CADA UM SABE COMO MITIGAR A PRÓPRIA DOR, OU FERMENTÁ-LA.  OU APRECIAR O QUE PODE TRAZER DE, PELO MENOS, CURIOSO.  DE INÉDITO.  E, ESPEREMOS, DE EXEMPLAR.

A MINHA DOR, A MINHA DOR ME LEVA NÃO A SEPULCROS CAIADOS, MAS A MAUSOLÉUS ERIGIDOS EM CONCRETO APARENTE E ANTIGO - UMA ESTRUTURA MEDONHA, A OLHOS NUS, MAS DE CAROÇO ADORNADO COM OURO 24 E FERROLHOS DE TITÂNIO.  A MINHA DOR NÃO TEM MAIS ESTRATOS.  ELA CHEGA COMO LAVA, MAS NÃO SE MORRE (IMPESSOAL) ANTES DE A PELE SE QUEIMAR.  E ISSO NÃO É TERRÍVEL COMO PODE PARECER.  ISSO, EM VERDADE, ME CALCIFICA OS OSSOS E ME LIXA AS ARESTAS DOS DENTES.  E ELA FICA EM MIM E EU NELA.  MESMO DEPOIS DE O CARNAVAL CHEGAR.

Ah però se cadi giù cado insieme a te



INTERPRETAÇÃO UMBILICISTA DE 'CAVE NE CADAS'.  CADA CATRE EM SEU SILÊNCIO FÚNEBRE, PÓS-QUEDA.  NAUFRAGADOS.  


fosse veneza, seriam calles.

venerdì, marzo 25, 2011

O VERBO VICÁRIO


COMPETÊNCIA PARA TRIBUTAR, NADA.  PARA LEGISLAR.  MARQUE-SE 'O INÍCIO DA AVENTURA EXEGÉTICA.' 

TENHO LIDO PAULO DE BARROS CARVALHO, UM QUE PROFESSOR A QUEM CONSIDERO, ESCALDADA COM A ALEIVOSIA DE OUTRO, DETESTA.  NÃO SEI SE PELO TEXTO, PELAS IDÉIAS, OU POR ESSA MANIA DE DESDIZER TUDO, PÁGINA A PÁGINA, QUANTO SE TEM POR PACIFICADO.

BOM, DADO QUE SOU EU, TAMBÉM, ASSIM, SEM EMBARAÇO - MAS NÃO NECESSARIAMENTE A PLENOS PULMÕES, QUE A MILITÂNCIA OSTENSIVA PROCURA FAZER-SE SAZONAL -, BEBO PAULO DE BARROS COM O MESMO M.O. COM QUE SORVO PAULO MENDES.  O CARVALHO E OS CAMPOS NAUFRAGADOS EM COPO MEU.  AMIGOS, VIZINHOS E PACIENTES.  UM PRADO DE CARVALHOS - QUE SUBSTITUO POR CARAVELAS E ESCARAVELHOS E SALGUEIROS, POR RAZÕES MUSICADAS.  POR RAZÕES QUE OS BANCOS DO MEU CARRO ESCUTARAM HOJE, ÀS PORTAS DA GARAGEM.  E AO SOM NO QUAL A CASA EM QUE VIVI ATÉ 2006, PAREDE A PAREDE, DORMIA, NO ANO DE 1998.  DORMIR EM SOM.  ISSO É SINESTESIA OU PREGUIÇA DE SEXTA-FEIRA FERIADA?

THERE SHOULD BE A WAY OUT

I was having a drink with my old teacher,
he is 102 now
and this was, he was just, about 97 at that time
and I pour him a drink and
he clicked my glass and said:
excuse me for not dying.
and I kind feel the same way.

EM VERDADE, ATENUA MINHA CULPA (CONQUANTO O REMORSO SUBSISTA), PORQUE NÃO TE ACOMPANHEI QUANDO PRECISAVAS.  TANTO E TANTO.  É OUTRA LENA QUE NÃO PERMITI SER SUELI.  MINHA TORTURA. 

martedì, marzo 22, 2011


di chiunque tu ora sia
di chiunque tu ora sia
di chiunque tu ora sia
di chiunque tu ora sia
di chiunque tu ora sia
di chiunque tu ora sia
di chiunque tu ora sia
di chiunque tu ora sia
di chiunque tu ora sia
di chiunque tu ora sia
di chiunque tu ora sia   
di chiunque tu ora sia 
 
SOLO MIA NON SEI.

VI CHIEDO SCUSA PER ESSERE SORDA. ...E NON  BADARE AI MEI.  OGGI.

IT'S A RIOT, ALICE!

PARCE QUE TU ES MON  PLUS GRAND  SECRET.  JUSQU'A MIDI, ALICE.    

Lately I've been wishing I had one desire,
Something that would make me never want another,
Something that would make it so that nothing matters
,
(...)
But as for me I'm coming to MY final chapter,
(...)

So I stand in the sun,
(...),
Trying to spare me the weight of the truth,

Seeing everything you've ever seen was just a mirror,
Spend your whole life sweating in an endless fever,
Laying in a bathtub full of freezing water...

A BANHEIRA DE GRANIZO SIGNIFICA TORPOR?  O TORPOR INANE, PORQUE SE SUA (ad infinitum) DO MESMO TANTO?  À CUSTA DO ANTIGO, AINDA?    

VOLTAMOS (AS DUAS, ZIZOU E EU) A TOADA TODA TÃO GRIFÁVEL.  HAVENDO ESTA DE FATO ESTANCADO EM SEU CAPÍTULO DERRADEIRO.  E CRENDO, AINDA, QUE LOVERS *WILL*  BE DRAPED IN FLOWERS.  O PRADO LEVE/BREVE/INERTE DE QUE FALÁVAMOS OUTRORA.

lunedì, marzo 21, 2011

CC, 381


I love you without knowing how, or when, or from where,
(...)
I love you in this way because I don't know any other way of loving
but this, in which there is no I or you,
so intimate that your hand upon my chest is my hand,
so intimate that when I fall asleep it is your eyes that close.

ATÉ A AUTODISSOLUÇÃO.  TÃO BONITA E TÃO HERÓICA. PORQUE HERÓICA, LINDA, LINDA.

ESTOICISMO


Bang 
there was you 
too gold 
too blue 
You told the truth.
I cried. You flew. You called me mad (and I am mad) as a hatter
Some fall in love

I shatter 

You make it rain. Too bleak, too stark

Should night not fall, you make things dark...

Bang
here am I
No one nowhere no ground no sky no light no air No one nowhere no ground no sky no light no air 

----------------------------------------------------------------------------- 

COMO CONVERSAMOS ONTEM, INDA QUE NÃO COM ESTA METÁFORA, OS HUTAMAS PRÉ-MORTE DE CADA UM TÊM PAVIMENTOS DIVERSOS.  EM NÚMERO, INCLUSIVE.  O MEU, DADA A SENSIBILIDADE TODA E SEMPRE E TANTA, É ARRANHA-CÉU.  E PORQUE AGRIDE O GABARITO URBANO, HÁ DE SOFRER INTERDIÇÕES SAUDÁVEIS.

REMATEI O RACIOCÍNIO APÓS SESSÃO LONGA, FONADA, COM UM POÇO DE SENSATEZ E ALVURA.  DEST'ORA'VANTE, PORTANTO, PROMULGO DECRETO.  SÃO AGORA VÉUS POR TODOS OS UMBRAIS, QUE DE POUCO EM POUCO, PREJUDICAM-LHES A TRANSPOSIÇÃO.  

...non scrutare nelle pieghe dell'anima.

sabato, marzo 19, 2011

PELÉM NO ESTIGE (that can't be good for suede)

ELVIRA NOGUEIRA DE FREITAS faleceu nesta cidade com 79 anos de idade. Era viúva do Sr. Cícero Torquato de Oliveira, deixa filhos, seu sepultamento dar-se-á dia 07/02 as 16:30h no Cemitério Pq. Das Aléias.

EM RAZÃO DO DITO PARQUE, LEMBREI-ME DO QUE COPIAVA A MEU IRMÃO, COPIOSA, QUANDO HABITÁVAMOS A MESMA MALOCA:
o ter flores pela vista fora
Nas áleas largas dos jardins exactos
Basta para podermos
Achar a vida leve.

<<Ao encontro fatal
Do barco escuro no soturno rio,
E os nove abraços do horror estígio>>

E A FOTOGRAFIA NÃO TEM QUE VER COM NOTAS DE FALECIMENTO, MAS COM PRADOS LEVES.  E BRADOS BREVES. 

E (A)BRAÇOS PARTIDOS.

venerdì, marzo 18, 2011

hoi-poloi like Now you're lost and you're lethal hoi-poloi like Now you're lost and you're lethal hoi-poloi like Now you're lost and you're lethal

Invalid securityToken.

Error 403

It has a huge terrace with a view of dramatic mountain and shining white houses. The rooms are large and cool with deep windows set in thick walls. I suppose it's about 200 years old and many generations of sea-men must have lived here. I will do a little work on it every year and in a few years it will be a mansion... I live on a hill and life has been going on here exactly the same for hundreds of years. All through the day you hear the calls of the street vendors and they are really rather musical... I get up around 7 generally and work till about noon. Early morning is coolest and therefore best, but I love the heat anyhow, especially when the Aegean Sea is 10 minutes from my door.

AS JANELAS TRÁGICAS DO NERUDA, CRAVADAS EM PAREDES, QUE, DERRUBADAS E ENTÃO ERIGIDAS EM DESLOCAMENTO, REPAGINAM O SOFÁ-QUE-VIRA-CAMA-CORAÇÃO.  POIS MEU  DESTERRO SE VAI, DA MANEIRA MAIS OPORTUNA DO MUNDO, RESTANDO DE TUDO ESSA IMPRESSÃO DE UMA HYDRA (ABRASADA) QUE HABITAREMOS ANTES DOS OUTUBROS FATAIS. 

domenica, marzo 13, 2011

LIXIVIANDO NERUDA, SONETEADOS


I looked around, devouring hope.
I watched the void without you that is like a house,
nothing left but tragic windows
.

Out of sheer taciturnity the ceiling listens

to the fall of the ancient leafless rain,
to feathers, to whatever the night imprisioned;
so I wait for you like a lonely house
till you will see me again and live in me
.

Till then my windows ache.
______________________________________________________________
 
ESSAS ANALOGIAS GENTE-QUE-É-CASA, DE LOU REED E J.C.M.NETO, DO CHICO (SOFÁ virando CAMA-coração...), E, AGORA, NERUDA, SÃO ESSAS AS QUE ME HABITAM.  ESPAÇOSAS, SERENAS; RESPALDADOS, OS UMBRAIS, POR ESTES MEUS CÍLIOS  ENTRANÇADOS.   QUASE CARAMANHCÃO.

E MAIS UMA VEZ RENOVANDO CONTRATO.  O DE LOCAÇÃO.  (RIMAS IGNORADAS,) ATÉ QUE SE RECLAME, E SEM POSSIBILIDADE DE INDEFERIMENTO, O USUCAPIÃO. 
            

sabato, marzo 12, 2011

SOMEWHERE ALONG THE LINE, I PUT MYSELF FIRST


Ô bien-aimé, quels yeux tes yeux
Embarcadères la nuit, bruissant de mille adieux 

Des digues silencieuses
Qui guettent les lumières 

Loin… si loin dans le noir
Ô bien-aimé, quels yeux… tes yeux
Tous ces mystères dans tes yeux
Tous ces navires, tous ces voiliers
Tous ces naufrages dans tes yeux
Ô mON bien-aimé aux yeux païens
Un jour, si Dieu voulait
Un jour… dans tes yeux
Je verrais de la poésie, le regard implorant
Ô mON bien-aimé, quels yeux… tes yeux.
 _________________________________________________________________
_________________________________________________________________
EU DIZIA À DOUTORA ENEBLINADA, E NÃO SEM RECEIO, QUE A IMAGEM DAS DOCAS MANSAS REMETE-ME AO ESCAFANDRO DAQUELE FILME.  PARECE-ME QUE HÁ MUDEZ IMPOSTA, E LIMITAÇÃO SEVERÍSSIMA DOS MOVIMENTOS DE QUEM CORRE, ENQUANTO GRITA.  QUE ELE QUER, E NÃO PODE, E QUE SE ENTRETER COM 'O ABISMO A QUE SORRISO RESPONDE' É CRUEL E PUNÍVEL.  E ENTÃO ME APROXIMO DELE, SEM QUE NINGUÉM ME VEJA, COMO O FIZ HOJE COM CACHORRO GRANDE, COM FOCINHEIRA, RENDIDO NO CHÃO, E FALO EM TOM QUE SÓ EU ESCUTO: 'NÃO VAI MAIS DOER'.

venerdì, marzo 11, 2011

WE DON'T TAKE WALK-INS, THIS LATE AT NIGHT

Mas, em sua distração e volubilidade usuais, esqueceu-se de acrescentar:

      – Você vai se enamorar dela daqui a 18 anos, numa festa em casa de um arquiteto amigo seu, no Rio. Cerca de um ano depois vocês irão se reencontrar aqui em Paris, e você ficará irremediavelmente apaixonado por ela, e há de sofrer como um possesso todas as dores de sua paixão, e na Quarta-feira de Cinzas de 1959 você terá um desastre de automóvel cerca de Petrópolis, onde ela estará veraneando, e você, coberto de sangue, ao se sentir ir morrendo, ela tão perto, olhará a sua morte com um infinito sentimento de pena porque tudo poderia ter sido e não foi; mas você preferirá morrer a ter de viver sem ela, sobretudo depois de lhe ter dito, como disse, numa noite de Sexta-feira da Paixão, no Club St. Florentin, 15
rue St. Florentin, que você a tinha dentro de você sem saber desde a mocidade, desde aquele dia, 19 anos antes, em que eu a apresentei a você, como estou fazendo agora.

ESTE, COMO O TEXTO DO NICHO DA SANTA CLARA, É RECORRENTE NOS MEUS ARQUIVOS, QUANDO SOBE A ABA DAS PASTAS COM O NOME DE VINICIUS.  DE VESÚVIO.  DO VESÚVIO.  

AÍ, GUIADA PELO TIRITOZINHO DES(T?)A VOZ, EM ESPECIAL, RESGATO CONVERSA TRAVADA COM KÁTIA, ACERCA DA PREVISIBILIDADE DOS ITINERÁRIOS HUMANOS.  DO QUANTO DEUS SABE, E POR QUE O DEIXA ACONTECER.  SE DEUS ANTEVIU A CENA DO SANGUE ATROPELADO, E SUPONHAMOS QUE SIM, COMO CONTEVE A EXPRESSÃO, NOS QUASE VINTE ANOS ANTERIORES.  COMO PROCEDEU ÀS APRESENTAÇÕES, SEM REMORSO  PELO QUE SABIA QUE VIRIA.  PELO QUE DESEJAVA QUE VIESSE.  PELO QUE DESENHOU METICULOSAMENTE, COM UM PRAZER OU CURIOSIDADE CUJA HIPÓTESE, NO QUE ME OCORRE, CARREIA CONSIGO AQUELA INOCENCIAZINHA DA CREDULIDADE INQUESTIONADA.

MAS, SEM TANTAS VÍRGULAS OU ASSOMBRAÇÕES, DETENHAMO-NOS NO SONO MISERÁVEL DE TRÊS NOITES EXAUSTAS.  OU SETE.

p.s: e que deus me perdoe por isso.  por mais uma verbalização de desobediência. mais uma positivação da feiúra da alma.

domenica, marzo 06, 2011


E TU ESTAVAS DEITADO SOBRE COBERTOR VERMELHO, COM ESTAMPA AZUL, INFANTIL.  E ATERRISSARAM-ME, SOBRE OS OMBROS, DOIS PIANOS DE CAUDA.  CONCRETADOS.  MACIÇOS. UMA DAS OCASIÕES DURAS QUE ME SOBRARÃO, CONQUANTO EU PERCA A CONSCIÊNCIA, EM TONS BERRANTES. DAS CORES CITADAS.

QUELLO CHE DURI PIÙ CHE L'AMORE PER SÉ



LÁGRIMAS E VINHO ENTORNADOS, NO CAMINHO.  E, PARA QUE FIQUE TUDO MAIS DRAMÁTICO, 'GOTA A GOTA'

TENHO SEMPRE MENCIONADO UMA COISA QUE SE QUEDA DESBOTADA NA CABEÇA: A DEFESA, NO MITO DE SÍSIFO, DE DON JUAN.  HOJE, INSONE E, COMO DISSE AO SEÑOR BAUER, HÁ COISA DE SEIS(?) HORAS - OU SETE, OU NOVE, OU TRÊS -,  COM CUPINS NA LÍNGUA, RESGATO, (DO REGATO) DO MOVELZINHO ACUADO NA ESQUINA DO QUARTO, O LIVRO, E TRANSCREVO:
....  .... .... .... .... .... .... .... .... ....

Don Juan não vai de mulher em mulher por falta de amor. É ridículo representá-lo como um iluminado em busca do amor total. Mas é justamente porque as ama com idêntico arroubo, e sempre com todo o seu ser, que precisa repetir essa doação e esse aprofundamento. Por isso, cada uma delas espera lhe oferecer o que ninguém nunca lhe deu. Em todas as vezes elas se enganam profundamente e só conseguem fazê-lo sentir necessidade dessa repetição. "Por fim", exclama uma delas, "te dei o amor." Não surpreende que Don Juan ria dela: "Por fim? Não" - diz ele -, "outra vez." Por que seria preciso amar raramente para amar muito?  
....  .... .... .... .... .... .... .... .... .... 

E ISTO NÃO SOU EU PROTEGENDO A PROMISCUIDADE, MAS DECLARANDO QUE ME FAZ SENTIDO IMENSO, TREMENDO, O ARGUMENTO.  O CARRO-CHEFE DA SEDE.  ENTRETANTO, O QUE QUIÇÁ NÃO ME DESÇA É O REPÚDIO AO LABÉU DE EGOÍSMO, NO DISCURSO (ao menos no principiozinho) DO CAPÍTULO.  
....  .... .... .... .... .... .... .... .... ....
O que Don Juan põe em prática é uma ética da quantidade, ao contrário do santo, que tende à qualidade. A característica do homem absurdo é não acreditar no sentido profundo das coisas. Ele percorre, armazena e queima os rostos calorosos ou maravilhados. O tempo caminha com ele. O homem absurdo é aquele que não se separa do tempo. Don Juan não pensa em "colecionar" mulheres. Esgota seu número e, com elas, suas possibilidades de vida. Colecionar é ser capaz de viver do passado. Mas ele rejeita a nostalgia, essa outra maneira da esperança. Não sabe contemplar os retratos
 (...)DONUA
Aí também há várias maneiras de suicidar-se, uma das quais é a doação total e o esquecimento da própria pessoa. Don Juan, como qualquer um, sabe que isso pode ser emocionante. Mas ele é dos poucos a saber que não é o mais importante. Sabe muito bem: aqueles que são afastados de toda a vida pessoal por um grande amor talvez se enriqueçam, mas certamente empobrecem os escolhidos pelo seu amor. Uma mãe, uma mulher apaixonada têm necessariamente  o coração seco, porque afastado do mundo. Um único sentimento, um único ser, um único rosto, mas tudo acaba devorado. É outro amor o que faz Don Juan estremecer, e este é libertador. Traz consigo todos os rostos do mundo e seu tremor provém de saber-se perecível. Don Juan escolheu não ser nada.  

....  .... .... .... .... .... .... .... .... .... 

E SE TODO AMOR É FÁCIL, É CONTROLÁVEL, PORQUE CALCADO EM ESCOLHA,;E SE HÁ MANEIRA RACIONAL E BREVE DE SE AQUECER, SEM PREJUÍZO DA SANIDADE/INTEGRIDADE ~MUSCULAR~ DA GENTE PRÓPRIA, ENTÃO ADAPTO-ME À CARAPUÇA.  E COMO? 'JEJUANDO, QUE É PARA DEUS VOLTAR A ME AMAR'.        
.
    

venerdì, marzo 04, 2011

AH, MADAME LUA...


sono due luci
che mi accompagnan
dovunque sto
una nel sole
per quando il sole
mi copre d'oro
una nel nero
per quando il gelo
mi vuole a sé




sono due luci che brillan sempre
dovunque sto
brillano alte
brillano intense
finchè par essere
che siano
gli occhi
di chi ho già perduto
che veglian per me

non se ne adombri signora luna
se non ho amato
solo negli occhi
di chi è già stato
veglia per me

giovedì, marzo 03, 2011

O CAPO DE 'PER SE'. CELA

 
...sospirano le rose nell'aria spirano
petalo a petalo mostrano il color
ma il fiore che da solo cresce nel rovo
rosso non è l'amore
bianco non è il dolore
il fiore solo è il dono che porto a te
(...)

portami allora portami il più bel fiore
quello che duri più dell'amor per sé
il fiore che da solo non specchia il rovo
perfetto dal dolore
perfetto dal suo cuore
perfetto dal dono che fa di sè

A FACETA PROMÍSCUA DE EVA LAURA BRAUN-BROWN.  OU LISA.  QUE SE DESPE DO ORGANDI COM UM QUÊ DE ABANDONO EMPRESTADO DE MARIANNE (DAS PÁLPEBRAS ENSOPADAS DA CHUVA ANDINA), E VOLTA O QUE RESTOU DE SECO DOS OLHOS PARA CAPOSSELA.  ABDUZIDA, DE TODO, DESTA REALIDADE DESBOTADA*.  PELO PRÓPRIO CAPO.  DE CELA.

*INDA QUE AMARELA, A FEBRE.